torsdag 7 april 2011

Rätten och skyldigheten att kränka.

Jag kommer nog skriva en hel del om den demokratiska rätten att kränka en annan människas idéer men det här blir en mjukstart. Läste just en skamligt dålig artikel vars fokus handlade om att för att komma med saklig religionskritik skall man undvika att kränka de människor vars tro man kritisera. Det blir en dubbelnegation och logisk kullerbytta av sällan skådad rang. Jag skrev följande kommentar till artikeln:

"I och med att det alltid är mottagaren som avgör om han/hon blir kränkt är det inget som kan eller skall ta hänsyn till, det blir ett godtyckligt sätt att argumentera. JAG blir kränkt av att den här artikeln då fokus handlar om att respektera religion när ett 30-tal människor som inte har något med Terry Jones kyrka att göra, har mördats för att en förvisso tokig man har bränt en bok han själv äger. Men jag är civiliserad nog att argumentera tillbaka mot det jag tycker är kränkande, jag varken hotar eller använder våld. INGEN skall ge sig in i den här debatten utan att först säga "Jag kan tycka att Terry Jones har fel när han bränner ett eget exemplar av Koranen men han har en rätt att göra det och ingen kommer att ändra på den saken.". Alla som inte gör det, muslim, kristen, jude eller sekulär är i sig skyldig till nedmonteringen av de upplysningensidéer som ligger till grund för vår civilisation och borde skamsen dra sig tillbaka med svansen mellan benen. "

För övrigt anser jag att upplysningens idéer om frihet och rättvisa ÄR och kommer ALLTID vara överlägsen en bok fylld av 1400 år gamla hatiska ökenmyter skriven av en förvirrad megalomanisk gammal man.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar